whichwaytohappy

Är det fler med mig som fullkomligen har fastnat för IQ-projektets senaste reklam? För egen del var jag helsåld redan första gången jag hörde inledningstonerna till Peps Perssons Rus, ett klockrent framförande av Lill Lindfors.
Festen, glädjen och flirtandet som tills sist når sin eufori och därefter går ett alltmer olycksbringande avslut till mötes. En för löst sittande slips, gråten mascara och en snabb avsugning i ett toalettbås. De snabba bilderna, fragmentariska meningarna ifrån rollkaraktärerna som är riktade rakt till mig men ändå inte, utnyttjandet och blottläggandet av den sårbara människan.

IQ-projektets filmer har alltid väckt min uppmärksamhet och skapat en tanke, men denna gången var känslan exceptionell och jag vågar säga att de med all säkerhet nått ut till en publik som alla känner igen något av sig själva.

Regissören bakom filmen, Mikael Marcimain, har med träffsäkerhet slagit an på något långt inne i hjärteroten. Den är stilistisk, gripande och för effektfullt fram ett oerhört viktigt budskap; Var rädd om dig.

Det är intressant det här med vad som engagerar människor, och än intressantare är hur andra människors val av livsstil kan engagera andra människor som egentligen inte direkt berörs av den valda livsstilen – men den upprör.

Ta min gode far exempelvis. Enligt honom är alla som är piercade idioter, alla med en tatuering är gangsters. Egentligen är alla utanför Sverige idioter/gangsters, så också alla som bor i Stockholm och faktiskt alla som inte bor i vår hembygd. Till och med de som bor i vår by är idioter. Faktum är att alla utanför familjen är idioter. Egentligen är det ju bara han som inte är en idiot. Hans synsätt påminner skrämmande mycket om maffians sätt att se på världen – de som är de största idioterna av alla. (Så vad passar väl bättre än julklappen Maffia en bok om organisationen bakom några av historiens största brott?)

Jag är en av idioterna, jag har valt att viga mitt liv åt grönsaker. Det handlar inte om att jag anser att det är fel att äta kött. Kött har varit en viktig föda för människan i hundratals år och självklart är människan gjord att äta kött, annars skulle vår kropp inte klara av att bryta ned det. Men människan behöver i dagsläget inte kött för att överleva, och för mig är det fel att äta. Jag är ett levande bevis på att kroppen fungerar även utan kött, och har så gjort under många år. Och det bästa av allt – mitt samvete mår otroligt bra.

Så trots att jag inte upprörs av att en stor del av mänskligheten väljer att äta kött, så upprörs enormt många av att jag väljer att inte göra det. Får jag någonsin vara ifred på ett mingel, en middag med jobbet eller på besök hos bekanta? Varför varför varför? är den eviga frågan och gud så trött jag är på att jämt och ständigt bli ifrågasatt.
Det handlar inte om människors nyfikenhet, utan deras sätt att sedan lägga huvudet på sned, dra myndigt på munnen och med den där förhatliga blicken liksom säga Aha, du är en sådan där blödig krake med ett samvete, jag har hört talas om er och du kommer inte att klara dig länge i livets hårda skola. Stackars sate.
Sedan följer den sedvanliga kommentaren Kött som är så gott, hö hö. Jotack, jag var väl medveten om vad det var jag gav upp när jag slutade äta det, men kött är en dålig huvudkudde. Det vidriga är bara att den typen av människor enbart är ute efter att få mig upprörd och de väntar sig att jag ska börja skrika Mördare och barbarer! åt dem.
Döm av deras förvåning då jag sedan kontrar med Ja, jag håller med dig. Kött är faktiskt jävligt gott! Men finns det inte så mycket annat gott att äta istället som inte innebär att en levande varelse ska behöva utnyttjas? Ta morötter till exempel, det är jättegott och jag är inte av uppfattningen att morötter lider.

Det konstiga är just hur människor reagerar. Jag diskuterade saken i somras med en nära vän som är glutenintolerant. Hon blir aldrig ifrågasatt varför hon väljer korv med mos istället för korv med bröd. Men jag som kan äta både moset och brödet, men toppar med en sojakorv istället - jag ska lynchas.
För några år sedan gick första avsnittet av Bonde söker fru och en av deltagarna beklagade sig över hur svårt dejtinglivet var, för att på ett ungefär citera hans vånda Så går man ut på krogen och träffar en jättetrevlig tjej och allt är bra, så visar det sig att hon är en jävla vegetarian eller nåt.
Vad? Att jag väljer att leva mitt liv på ett sätt behöver inte påverka hur du lever ditt. Jag dejtade en gång en kille som jagade (alltså älg, inte bara kvinnor), som så många andra norrlänningar. Detta störde mig inte, hellre att han vet vad som krävs för att få äta kött och ta det direkt ur ett fritt liv i naturen, än att omedveten plocka det ur Hemköps frysdisk. Och han störde sig inte på mitt val heller, Så kan det vara, var hans enda kommentar och jag blev nästan provocerad över hans enkla svar. Hans lösning på frågan med gemensamma middagar (som så många andra suckar över) var att Det är väl inget problem, då lagar man väl två rätter då. Det är befriande med fördomsfria och obesvärade människor.
Men för att återgå till den inskränkta bonden, sätt det i ett annat perspektiv. Har du någon gång hört någon säga Så går man ut på krogen och träffar en jättetrevlig tjej och allt är bra, så visar det sig att hon är en jävla laktosintolerant eller nåt. Vad jag kom fram till med min vän är att jag fortsättningsvis ska svara Ämen du vet, jag blir så sjukt risig i kistan när jag äter kött så att då vill du inte vara i närheten. En livsstil man inte har valt själv är inte provocerande.

Några andra saker man måste uthärda som vegetarian:

-Att någon utbrister vid matbordet Jag fattar inte hur man kan vara vegetarian, det är helt sjukt! Tråkigt för tjejen som utbrast det, gjorde det vid ett matbord med närmare fem vegetarianer och andra blödiga människor. Det lustiga är att människor som äter kött försöker rättfärdiga det med diverse konstiga argument. Som denna tjejen som drog till med att människor alltid har ätit kött så då ska det helt enkelt vara så. Jaså? Jag kan inte minnas att jag fick lära mig att den första människan Lucy åt kött. Och vem var förresten där för att dokumentera att det var så det var? Och om så fallet var, vad gör det för skillnad idag?
Människan har också under lång tid förnedrat och förtryckt kvinnor, barn länge svultit i Afrika och att mörda har alltid varit en del av människans historia. Att man länge utövat något innebär inte att det per automatik måste fortsätta att vara så eller att det för den delen skulle vara rätt och riktigt.
Ett annat argument de ofta drar till med är att djur inte har samma värde som människor och dessutom är dumma och därmed får man äta dem. Min vän som är, hör och häpna, vegan (de blödigaste av alla) resonerade i saken:
En del försvarar köttätande och annan form av djurexploatering genom att hävda att djuren inte är lika intelligenta som vi människor och att denna ”skiljelinje” mellan människor och djur på något vis ger oss rätten att ta deras liv för olika ändamål. Men oavsett hur intelligenta djuren är (vilket man på senare år, när man brytt sig om att forska i ämnet, upptäckt är mycket underskattat) så har det ingen betydelse. Det gör ju inte mindre ont på en dum människa att bli slagen i huvudet än på en intelligent. Den som tror det är så dum att den kan gå till slakt.
Hon har en väldigt stor poäng i den texten…

- Du ses som löjlig och känslig. Inte för att det skulle gå emot mina principer att äta en ostsmörgås där man petat bort skinkan, det är ju inte så att jag äter rent kött då.
Men, jag tycker inte att det är särskilt trevligt med skink-slem på min ost. Låt oss säga att du inte gillar att äta daggmask, som de flesta andra svenskar inte gör. Men det finns människor som äter insekter och det är på många ställen ett fullt accepterat livsmedel. Skulle du äta en smörgås där du vet att det legat en daggmask, även om själva masken ifråga är borta? Just det, det är ganska äckligt.
Jag tycker inte om att mina quornbullar steks tillsammans med köttbullar, lika mycket som du skulle ogilla att få dina köttbullar stekta tillsammans med fårtestiklar eller kohjärna. Sedan finns det människor som inte skulle ha något emot det, och det finns vegetarianer som inte bryr sig om att det kommit lite köttrester på deras mat.

-Människors dubbelmoral. Kalla fakta gjorde för några år sedan ett reportage om att man gjorde pälsar av hundar. Med i inslaget var en kvinna som förfärades över insikten att pälsen på hennes nya kappa var densamma som på hennes lilla älskling. Kvinnan i sin tur förfärade mig. Är det plötsligt fruktansvärt att några hundar har satt livet till för hennes kappa, istället för 40-70 minkar?

Här kan man prata om något som upprör. Människor som använder päls har jag ingen som helst förståelse för, och det är rent patetiskt när någon blir gråtfärdig över att kappan var gjord av hund och inte av några obetydliga minkar som man först trodde. Människor som använder päls är några av den värsta sortens människor, det är ett konsumtionssamhälle av slit och släng. Okej om damerna på öfvre Östermalm satte ett lamm på hjässan och svepte in sig i kohud. Lamm och kor är något vi äter och där handlar det om att ta tillvara det som annars skulle gå till spillo.

Att bära en rävpäls däremot, det är rent mord. Man äter inte rävar, minkar, hermeliner eller andra mårddjur... de djuren sätts i små skitiga burar där de inte har en chans att utföra ett naturligt beteende.

Utgången på det hela blir slutligen endera en elchock i arslet eller att flås levande. Just have pick, vilket låter myyyysigast? Allt detta för att behaga människan och dess fåfänga. Otroligt att det ens existerar fortfarande när större delen av kändiseliten och modevärlden är rörande överens om att äkta päls är ute, fuskpäls is the shit!

Den som är av annan uppfattning borde ta sig en ordentlig titt på www.furisdead.com. Om du orkar se hela klippet med mårddjuren som flås levande och desperat försöker fäkta sig loss antar jag att du kan få bära din päls. Men du ska samtidigt bära med dig att du är allvarligt rubbad.

Magnus Linton har skrivit boken Veganerna – en bok om dom som stör. I bokens inledning jämför han vad som väcker känslor hos svenskarna. Varje år går cirka 75 miljoner djur till slakt i Sverige. Detta talas det inte mycket om. Däremot när ett forskarlag ville sy igen ögonen på 90 kattungar för att forska i huruvida man kan rädda synen hos blinda barn, då blev det naturligtvis ett ramaskri och löpsedlarna skrek. Men de 75 miljoner djur som blir mat varje år då, vem bryr sig om dem undrade Linton. Det undrar jag med.
Somliga vill inte höra på mitt svar varför jag inte äter kött, de vill inte kännas vid vad de själva är delaktiga i. Andra lyssnar och förfäras över hur det går till i svenska slakterier, men sekunden efter ber de någon att skicka skinkan.

- Du måste stå ut med idiotiska kommentarer som Kött är ju jättegott, Gräs är för kaniner, Kaniner är till för att ätas eller Det finns inga ostsmörgåsar, du kan väl äta skinka bara idag? Det kan du väl unna dig, det är ju skolavslutning och allt.

Det finns mycket mer att tycka och skriva, jag skulle kunna gå på fram till småtimmarna om ämnet. Men det skulle kunna bli lätt tröttsamt, därför avslutar jag här och hoppas att jag väckt en tanke hos alla som läst det. Tänk på vad du som individ kan göra genom att välja rätt mat, kläder och skönhetsprodukter.

För djuren är det ett evigt Treblinka.

The letter writer

Om du kunde se eller känna lidandet skulle du inte tveka. Ge livet tillbaka. Ät inte kött.

Kim Basinger

Helgen bestod av ett besök hos mormor, långt ifrån storstadens ljus in de djupaste skogarna. Där får man allt serverat, äter sig medvetslös och när man åker tillbaka hem är man inte bara rikare i kroppsvikt utan dessutom fyra hundralappar fetare.
En ganska bra affär när man tänker på det.

Något annat jag också har tänkt på är svensk film. När jag satt där däst och sockerstinn i den gröna soffan och eftertexterna till en Beck-film rullades upp på teverutan, så tänkte jag på svensk film. Det är bra, banne mig. Filmens ledmotiv gjorde mig trots sina dystra toner väldigt tillfreds och nöjd med tillvaron, trots att magen kändes lika stor som själva soffan.
Svensk film är realistisk, den lämnar inga högre krav på livet eller känsla av nedstämdhet.
Amerikansk film å andra sidan, som därtill filmas med det där rosaskimrande dröm-filtret, gör mig mest bara olycklig. Jag kan inte dansa mambo eller cha cha (Dirty dancing) jag har inte fått någon rik prince charming (Pretty woman), jag har heller inga killer legs (Flash dance) och jag är inte en grym affärskvinna (Working girl). Det kan hända att något av detta någon gång drabbar mig, men det är nog flera med mig som känner igen sig i känslan då man sömnigt famlar ut ur biomörkret, med samma gamla sällskap som alltid, och tänker Åh, om det ändå vore jag…

Nej, tacka vet jag svensk film. Svensk film är äkta och lämnar sällan några önskemål om att byta liv med rollkaraktärerna. Där dansas det finsk tango på ett sunkigt hak och en av huvudkaraktärerna skjuter skallen av sig.

...att valet föll på en kombination; syster, kompis och skräckis. Vi såg Mirrors - en ytterst obehaglig rysare fram till det slut som blir något av en överdrift.
Stämningen byggs upp bra till en början och redan tio sekunder in i filmen viskar jag med eftertryck till mitt sällskap att Det här kommer att bli mycket jobbigt. Jag blir nästan kvävd av hjärtat som dunkat sig upp till halsgropen och jag funderar med allvar på hur övriga i salongen i allmänhet, och mitt sällskap i synnerhet, skulle reagera på att jag helt sonika ger upp och stövlar ut ur salongen. I stolen sitter jag med benen upp till hakan, halvt om halvt i min systers knä och vid varje tillfälle en spegel dyker upp på den stora duken kramar jag hennes hand krampaktigt och tittar försiktigt fram genom min stickade sjal samtidigt som jag viskar förebrående till mig själv. Varför, varför, varför gick jag med på det här?
Men i det slut som kunde ha varit fantastiskt spårar det slutligen ur när det överraskande övergår till att likna en actionrulle snarare än ryslig horror.
Såhär i efterhand när pulsen lugnat sig och tankarna klarnat så fick den faktiskt lite platt fall. Filmen satte inga spår utöver en nyfunnen skräck för speglar. För en narcissist som jag är det i och för sig ganska tungt att bära...