Which way to happy?
Med det melodramatiska namnet ser jag frågande in i dina ögon och välkomnar just dig till min sida - eller, gör jag verkligen det? Kanske är min önskan inte att bli läst som en öppen bok, men kanske ger vetskapen om att någon kan tänkas intressera sig en känsla av kontakt och igenkännande hos någon jag inte behöver avslöja min identitet för.
För det är väl just det där med dold identitet som är själva poängen med en "blogg", eller sida som jag föredrar att kalla det. En dagbokssida ur mitt liv som jag publicerar för en oändligt stor skara främmande människor - att välja att läsa med inlevelse eller med ett höjt ögonbryn och en föraktfullt rynkad näsa (som min far - bloggens främsta fiende, skulle göra).
För att vara uppriktig så har jag ju aldrig varit särskilt haj på att skriva just dagbok, just för att det känns så poänglöst att skriva till mig själv, mina tankar har jag ju inom mig och mitt minne är så pass utvecklat att de sällan irrar bort sig. Därför har det där med dagboksskrivande mestadels känts som en jagande tvångstanke genom min uppväxt eftersom vi människor så gärna vill lämna ett avtryck åt eftervärlden, och vem skulle inte intressera sig för frökens 10 sidor långa dagbok med intervaller på tre år? Jag hyser stort tvivel över att den skulle nå samma topplistor som Anne Franks och Bridget Jones livsverk.
En sida däremot kan man känna samhörighet med sina läsare, om än så liten skara, och framför allt få skriva av sig för den som gitter läsa. Billiga terapisessioner kan man också kalla det, så länge inte min granne får för sig att stämma mig för lånandet av dennes bredband (misstanken om att jag är avslöjad växer sig allt starkare då uppkopplingen de senaste dagarna varit relativt instabil). Hur som helst försöker jag väl erkänna att även jag trillade dit i blogg-träsket. Hör mig!
Så var de det där med namnet också. Det ska ju gärna vara lite fyndigt och framförallt uppseendeväckande. Men med dagens mängd av bloggar har jag inte alltför stora förhoppningar om att bli upptäckt och valet föll slumpvis på en random spellista med The Magic Numbers som spelades när jag som bäst satt och pulade med olika namnuppslag. Någon Blondinbella lär jag knappast bli ändå, så varför bry sig om att jag istället låter som en manodeppressiv fjortonåring som skriker "Se på mig, jag är unik, svart och missförstådd och en dag kanske jag skär upp mina handleder". Men den känslan vågar jag påstå att alla som är 12+ kan känna igen sig i, så namnet kanske inte är så tokigt ändå. Det är nog jag i ett nötskal, ständigt grubblande över "Which way to happy?"
