whichwaytohappy

Ifall...
-man redan har sett Get Smart, Barnhemmet, Arn, Mamma Mia, Sex and the city, Patrik 1,5...
-man har bokat upp Mirrors med en kompis...
-det är för långt kvar till premiären av Rallybrudar...
-inte gärna ser action eller de barnfilmer som går just nu...
-tycker att filmen om Maria Larsson verkar intressant men inte är värd ett biobesök...

Vad ser man då med sin lillasyster?

Härom veckan såg jag Patrik 1, 5 som jag sedan länge trängtat efter. Tack vare en väninna som skådespelat i en av, och därav är vän med, Ella Lemhagens tidigare alster uppmärksammades filmen ganska tidigt för mig. Och sedan följde en lång tid av väntan, som då äntligen fick ett hjärtligt avslut i Rigolettos röda salong.
Efteråt kände jag mig naturligtvis tvingad att snoka upp lite mer om herr Skarsgård. Det är mäkta imponerande att agera homosexuell man och samtidigt höja pulsen bland salongens kvinnliga hälft, och även jag får erkänna mig besegrad av ideliga spjuveraktiga leenden.
I en tv-intervju där man bland annat berör filmen bedömer Gustaf sin motskådespelare Torkel Pettersson som ett helt okej hångel, och han rekommenderar honom dessutom till publiken i studion.
Frågan jag då ställer mig är vart jag och alla andra, som inte attraherades nämnvärt av Torkel i just den filmen, ska börja köa för att få testa Gustaf?

Kassörskan ler lika glatt som alltid och hälsar mig välkommen in. Stuvar snabbt undan kläderna i skåpet med gamla kvitton på botten och en tidning på hyllan. Nakna fötter mot kallt och fuktigt kakel. En död spindel ovanför duschmunstycket och ett kort mörkt hårstrå på väggen. Lukten av klor och billig tvål. Baddräkten som stramar över fuktig hud.
Och så slutligen bassängen. Eller inspelningsplatsen för Titanics vattenscen i slutet, för med det kaos av människor är det närmare så det ser ut. Det är dessutom måndag, vilket innebär endast damer vilket i sin tur innebär att man är fri att bada naken om man så önskar. Vilket äldre damer tydligen gärna gör, vattenskrynkliga russinkroppar guppar omkring överallt, vad värre är att en del av dem föredrar ryggsim...


På den grunda delen står två tjejer i 12-årsåldern, den där härliga tiden innan man insett att vattenlöslig mascara inte gör sig på ett badhus. De är inte där för att simma, eller ja, ursprungstanken var naturligtvis det men efter varje avverkad längd finns det ju så mycket Amen, typ som att liksom typ att säga så man hinner ju inte mer än en längd var tionde minut.
Mitt i bassängen huserar två kvinnor tillsammans med den enes lilla dotter, som varje gång jag passerar henne lyckas sparka till så att en våg av klorerat vatten sköljer över mig.
Längs med sidorna står vattengymnasterna med förnöjsamma uttryck. Inte alla samlade på samma ställe dock, nej nej utan lite varstans längs med sidorna för att kunna ockupera optimal yta ifrån oss motionssimmare.
I mitt spår parkerar en dam med ett tvärstopp och börjar kommunicera med väninnan en halv bassäng bort Vi kan väl ta ett glas vin någon kväll?. Ni kunde inte ha tagit den diskussionen då ni 30 sekunder tidigare var bredvid varandra?? Demonstrativt "råkar" jag stöta i henne då jag passerar henne i den lilla passage som finns kvar mellan henne och den 90-åriga dam som snarare flyter fram än simmar (det tar henne alltså 10 minuter att ta sig från ena änden till den andra).
Det står ganska tydligt klart för mig varför kunder har röstat fram detta badhus till stadens bästa. Här finns inga, som på andra badhus, anvisningar om att motionssim utförs i en cirkel runtom bassängens sidor, med gott om plats för den snabbare att simma förbi farthinder. Här råder djungelns lag, den starke och envises rätt till ett eget spår. Jag har hamnat mitt i de laglösas territorium.
I slutet av bassängen guppar en kvinna med generösa rondörer och skapar därigenom svallvågor över hela bassängen.
Efter tio minuter och den tionde kallsupen kapitulerar jag till bastun.
När jag tackar kassörskan och hälsar hejdå har jag förbränt lika mycket kalorier som i en clementin och jag känner varken någon inre frid eller något välbefinnande.


I julklapp önskar jag mig en egen tom bassäng.

Idag känns lite som disturbia - totalt på ända och huvudet på alla andra ställen än där det borde vara...


 

Nu ska det visst vara bekvämt att vara född till kvinna igen. Maxitrosan är tillbaka på modet och jag säger tacksamt bye bye till sattyget stringtrosan. Och det var nog på tiden eftersom få människor förstått funktionen - tanken är att den inte ska synas!

Hej och välkommen!


Tack och adjö!

...som någon på arbetsplatsen hissar upp en abnorm tennisboll i som ser ut att vara gjord i reflexer, och dessutom kallar det konstverk...

Kära kollegan P hade tråkigt på jobbet en dag och började nyttja våra beställningslappar till annat än ändamålet...


Beställning:

Leveransdag: Nu på en gång!

Antal: EN Anna

Förtäring: Jag är en singelkille på 21 år som söker dig söt flicka, du ska budas till XXXXXX snarast i en grön plastpåse med rosa snöre. Om inte min önskan uppfylls blir det smisk.
Leveranstid: Hämtas av ASA kl: NU!!!!!!!!!!

Naturligtvis något jag fått av honom med stort H, och som jag gillar att plåga mig själv med. Den ska dock utföras tillsammans med Alanis om allt ska vara korrekt.

Det är få saker som är så bra som detta. Det ger mig känningar längs hela ryggraden och kommer garanterat att inspirera årets halloween-utstyrsel.

att världen är på väg åt rätt håll och att även fröken Peyre tagit sitt förnuft till fånga och blivit vuxen.

http://peyre.blogspot.com/2008/05/mina-nya-brst.html

Bröst eller genmodifierade vattenmeloner?




Än är vi kanske inte i mål, men nog är det en uppgradering vad det gäller förebild för småtjejer. Jag känner åtminstone inga kraftiga kväljningar längre och det är ett gott tecken.

Med åldern så inser man att det finns så oerhört mycket jag kan göra för andra som betyder en så liten uppoffring för mig själv.
Bara en så liten enkel sak som att spontant skicka ett sms med texten "Jag är glad att du är min vän, jag finns här för dig" (men undvik massutskick av kedjesms, något som skrevs av en människa tusentals led bakåt gör ingen människa glad...). Eller att faktiskt tänka på att man inte bara behöver tänka tanken att någon är bra utan att man kan komma ihåg att formulera det till en mening man faktiskt säger också.
Detta är något jag övar på ständigt. Ofta kan jag känna mig som orkanen Anna som stryker fram över allt levande och lämnar stor känslomässig förödelse efter sig. Omedvetet, (oftast), trampar jag på andras fötter (bildligt, sällan bokstavligt) och små kalla grodor hoppar ur min mun utan att jag märker det. Det största problemet ligger nog i att människor är rädda för att säga ifrån (är jag så skräckinjagande?), så om en sådan där förhatlig groda råkat fälla en sårande kommentar om fotsvett framkommer det först långt senare att någon tagit illa vid sig. Och det i sin tur är sårande för mig (tro mig när jag säger att min bild av mig själv som orkan inte direkt är något jag känner glädje över).



Jag besitter också den fantastiska förmågan att ofta sitta och tänka något bra medan jag pratar med en annan människa men jag kommer aldrig på att jag faktiskt kan säga det också. Detta är min vän J desto bättre på, även om det ibland kan låta tokigt "Får jag säga en sak jag har tänkt på? Du har en snygg panna".

Men jag vill tro att jag blir bättre, övning ska ju ge färdighet som det heter. Det underliga är att jag har ett arbete där jag hanterar människor i olika situationer dagligen, och där stöter jag sällan på några problem. Jag är, om man får skryta lite, oerhört socialt kompetent (även andra säger det, alltså är det inte bara jag som tycker det), så det nästan förvånar mig att jag klarar ställa till det så i mina privata relationer. Ungefär som att människor först dras till mig likt flugor till skit, när de sedan är snärjda bryter orkanen lös.
Lustigt är dock att många avundas egenskapen att vara utåtriktad och bestämd i sina åsikter, men de inser inte att det samtidigt är egenskaper hos mig som de ofta kan tycka är ganska besvärande när det drabbar dem (det är bara hemskt praktiskt i andra avseenden då vi står på samma sida av krigslinjen).
Men jag tränar som sagt. Jag har dessutom gått på en föreläsning genom arbetet där vi bland annat fick lära oss vågskålen mellan kritik och beröm måste vara 1-3. En kritisk åsikt måste uppvägas med 3 positiva kommentarer. Min kollega är oftast väldigt bra på detta. För visst blir man väldigt glad över en så fånig sak som ett sms med texten "Jag är glad över att jag har en kollega som du!". Så enkelt att skriva, ger så mycket tillbaka.
Jag himlar med ögonen inför det jag tänker skriva, för det låter ack så corny: Gör något för dina medmänniskor varje dag, framförallt de du håller närmast. Tro mig när jag säger det: Ge bort ditt äpple till den norska luffaren på busstationen, om sedan magen kurrar under tentan så värmer åtminstone gärningen varmt om hjärtat.

Jag vill inleda med att rikta mig mot den avundsvärda kvinnan som bor en våning över mig, eventuellt kanske till och med två våningar. Gratulerar till ett fantastiskt sexliv / jävligt intensiv dildo! Men skona oss andra mindre lyckligt lottade och håll det för dig själv. Särskilt klockan 01.30 på natten till en arbetsdag. Särskilt då. Jag skulle också rekommendera att uppdatera till en fast, mer ljudlös, sängstomme...

Jag uppskattar verkligen gitarrsolon, det gör jag verkligen. Särskilt tillsammans med några öl i goda vänners lag. Men kanske att de båda unga herrarna i lägenheten vägg i vägg med mitt kök skulle kunna förlägga lir(d)andet till tider som inte ligger mellan 23.00 och 06.30? Övriga tider är det fritt fram att öva, främst vardagar mellan 08.00 och 17.00. För övas behöhvs det göras...

Till galna stetoskop-göteborskan; jag vet att du stjäl verktyg ifrån jobbet och sedan kryper med dem längs golvlisterna för att kunna snappa upp minsta lilla knapptryck på fjärrkontrollen. Verkligen damen, du har missuppfattat det där med att bo i lägenhet fullständigt, om du vill att det "banne mig ska vara tyst" får du nog flytta till ett vadderat torp ute i skogen. Här i stockholms innerstad får du dessvärre tolerera att det faktiskt bor människor över, under och runtom åt alla håll. Människor som kanske inte har exakt samma vanor som du och som tycker att det är en ganska rekorderlig tid att sätta upp en gardinstång klockan 17.30 (särskilt när det rör sig om oväsen i kanske 10 minuter), eller kanske diska ett glas klockan 22.30. Faktiskt.

Underliga grannar - som ingen vet var de bor, inte ens vår vän av ordning som med ilskna lappar tagit upp kampen för tystnad: - det finns som sagt tider för allt. En tid som inte finns för att sätta upp gardinstänger och möblera är klockan 02.30.

Snygg granne mittemot som verkar ha samma tvättvstugevanor som jag, kanske ska slå våra tvättpåsar ihop?

Övrigt: Rök för helvete inte i trapphuset och den som tappat en rutten potatis utanför cykelstallet i källaren får gärna ta bort den nu.

Jag ville bara få en del saker klargjort.

...hur olika livet drabbar, vilka som drabbas och hur de drabbade hanterar livet.
Jag såg för en tid sedan Uppdrag gransknings reportage om självmord, och en helt chockerande värld öppnade sig för mig. En värld där människor i nöd hjälps att ta sitt eget liv, de som lyckas hyllas som hjältar. Och det fick mig att fundera över mänsklighetens styrkor och svagheter. Vad som gör skillnaden mellan att en människa kämpar eller helt enkelt ger upp.
Varje dag dör en så ofattbart stor mängd människor helt emot sin vilja, genom sjukdom, krig och våld. Och här presenteras människor som avslutar sitt eget liv med fri vilja, livet som är vår absolut största gåva. För mig är det helt obegripligt, hur öppen och vidsynt jag än försöker vara i mitt tankesätt. För mig är det främst så oerhört själviskt, om man nu ska gå in på alla som drabbas av ett självmord.
Vad är det som drabbat somliga människor som gör att de helt enkelt inte orkar med livet längre, att inte ens kunna känna att man redan nått botten och att det hädanefter bara kommer att bli bättre?
Jag började fundera på sorger som drabbat människor i min bekantskapskrets...



Hon vars far hon närapå aldrig kände och vars mor har varit alkoholist under större delen av hennes uppväxt. Hon har agerat mamma åt sin egen mamma. Stått ut med skammen. Aldrig haft några pengar. Kommit med ursäkter för att slippa presentera sin mamma eller visa upp sitt hem. Vågat bryta upp och börja ett nytt eget liv. Ha orken att stötta sin bror i det liv hon själv lämnat...

Hon som förlorade sin far redan i lekisåldern. Det var inte tillräckligt med den besvikelse han först orsakade genom att såra hennes mor, utan hon skulle sedan leva med lögnerna för att slippa prata om det skamliga sätt han gav upp livet. Men hon orkade, hon blev en fighter...

Hon som födde sin första dotter, efterlängtad och älskad sedan långt tillbaka. Död...

Hon vars far tog på henne där han inte borde ha tagit. Hon som ingen lyssnade på när hon sa att hon inte ville umgås med sin egen far. Hon som blev förföljd. Hon som orkade fortsätta...

Hon som en dag började tro på allt som sades om henne. Beslöt sig för att svälta sig själv till lycka. Såg fett där andra såg ben. Tappade hår. Tillbringade en dag i veckan på barnpsyk. Mer eller mindre tvångsmatades. Som på stapplande steg tog sig tillbaka till ett friskt och sunt liv...

Hon som förlorade sin mor i den period av livet hon behövde henne som mest, och kort därefter även sin mormor. Hon som ändå är lycklig över den familj som hon har kvar...

Hon som blev utstött redan som liten. Och med åldern kom sparkarna och slagen. Ständigt förföljd av sårande ord. Hon vågade prata, öppna sin mun och visa vem hon var...

Hon som aldrig sa något, aldrig syntes och aldrig fanns utöver de tillfällen någon kunde använda henne som måltavla för sina illasinnade ord och slag. Hon fick en chans att börja ett nytt liv, tog den och blommade ut till en person så olik den hon tidigare var...

Hon som var mentalt inblandad i det omtalade mord som skedde i en sektliknande svensk by. Hon som var dag blev påmind om sorgen tack vare vårt ständigt grävande media. Hon som sörjde och gick vidare...

Hon som offrat drömmar på grund av att hennes kropp talar emot henne. Hon som ligger sömnlös i värk. Hon som har lika många tabletter som någon annans mormor. Hon som ändå fortsätter att leva...

Hon som gav upp allt hon tyckte om att göra. Hon som förlorade stora delar av sin ungdom på grund av en sjukdom. Hon som missade skolan medan hon åkte fram och tillbaka till sjukhuset. Hon som fann nya intressen i livet. Hon som ändå fortsätter att le som om ingenting gjorde ont...

Hon vars make förblödde i hennes armar. Vars hela värld rämnade och har gått igenom både värk och sjukskrivning, som förlorade allt och nu står med skulder på miljoner kronor. Hon reste sig igen och är övertygad om att inget kan vara värre än att ge upp...

Och så har vi jag. Lilla obetydliga jag. Det är hon som inte bara periodvis blev utstött i skolan, utan också hon som under hela sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av någon i sin närhet. Hon vars helvete inte riktigt har slutat eftersom hon var gång hon är hemma blir påmind av det som hänt. Hon som för alltid kommer att bli förföljd av tankarna om det han gjorde mot henne. Hon som lärde sig att tränga undan skuld och skam, kontrollera sina tankar och läkte sig själv så gott som det bara gick...



Många av dessa människor är de underbaraste jag vet, de mest levnadstarka individer jag mött och de som gör mitt eget liv tusentals gånger mer värt att leva. Aldrig har jag hört dem uttrycka en önskan om att avsluta sitt liv, hur hårt det än har behandlat dem. Visst, precis som hos mig har säkert tanken funnits, men den har slagits bort lika fort som den kom och de har rest sig upp och fortsatt kämpa. Eftersom den lycka livet ger betalar tillbaka all smärta tusenfalt.
Är det så att det som inte dödar dig, faktiskt härdar dig?
En sak är säker, när en människa dör så dör en hel värld. Dör det gör man tids nog och det finns ingen orsak att påskynda processen...

Idag på året var det som vi för första gången träffades i verkligheten, jag minns till och med det exakta klockslaget då jag steg av tåget och ställde ned min nya resväska på perrongen.
Jag hade sedan länge haft en obehaglig känsla i magen att detta inte skulle gå den väg som jag ville att det skulle göra, och obehaget tilltog varefter tiden tillsammans förled.

Plötsligt hade han bara funnits där, mannen som man alltid drömt om men inte hoppats på att finna. När jag just tänkt tanken att det omöjligt kan vara såhär enkelt att hitta hem hade han försvunnit nästan lika plötsligt som han dykt upp.
Jag fällde inte en tår över min förlust och kanske är det orsaken till att det går i så sömnig takt att komma över honom. Jag tror att det hela skedde så snabbt att jag inte hann reagera med tårar och när det hela väl sjunkit in och lagt sig väntade en lång tid av ångest, aptitlöshet och sömnbrist. Men aldrig några tårar.

Jag kunde se framför mig hur jag skjutsade ungarna till hockeyn, jag som egentligen hellre skulle skicka dem på internat framför att låta dem slå ut varannan framtand. Jag föreställde mig hur hänförande han skulle vara med sitt skälmska leende då han väckte mig tidigt en söndagsmorgon med nygräddade våfflor. Hur charmerande han skulle se ut i ett förkläde i färd med att sätta ihop ett vint och skevt pepparkakshus, eller hur vi skulle ligga i timmar i sängen utan att kunna somna eftersom vi skulle ha så mycket att säga varandra. Vi skulle vara oslagbara i trivial pursuit på juldagen och varje höst skulle vi fjällvandra.
Det enda jag önskade var att han skulle ha en famn för mig. Och jag hatar det.

Han blev förgrundsgestalten för alla män jag råkar på i denna tid och hur fina de än är har jag svårt att ta till mig det, han skymmer sikten för allt annat som finns. Han har förblivit den mall vars ramar mäter alla andra män.

Var hittar man en till sådan karl? Trädgårdsland, postorter eller tv-shop?

Jag drömde en gång om vårt möte, att han plötsligt dök upp ur intet för att sedan försvinna utan att säga hejdå. Han lämnade mig förtvivlad i tårar.
När jag sedan blygt berättade om min dröm skrattade han kärleksfullt och bedyrade att han aldrig skulle försvinna utan att ta avsked. Nu undrar jag om det inte var en sanndröm...

Natten är sen och ögonen värker av trötthet. Försjunken i tankar promenerar jag längs en upplyst gångväg. Jag möter andra nattvandrare, somliga som förstrött sparkar bland höstlöven och somliga går tysta hand i hand med sin käresta.
Jag stannar till vid vattnet med utsikt över innerstaden, så mörkt och ensamt men samtidigt upplyst och fyllt av liv.
En ironisk kombination, här står jag i Sveriges största stad och känner mig ensam som ingen annan, precis som så många andra.

Jag sätter mig ned på huk och ser ut över en spegelblank vattenyta, i den reflekteras gatlampornas ljussken, stjärnorna ovanför mig och industriområdet på andra sidan vattnet. Min hund är föga intresserad av min sinnesstämning och nosar mest runt omkring mig på gräsmattan, men när jag ber honom att sätta sig bredvid mig kan han åtminstone för en stund slå sig till ro och tillsammans spanar vi ut över vattnet, de våta stenarna och stjärnhimlen.
Nattluften är fylld av höst. Det är stilla, ensamt och vemodigt. Jag skulle vilja spara den här stunden för evigt, där vi sitter jag och min hund alldeles orörliga och andaktsfulla. Precis som när man sparar sand ifrån ett främmande land skulle jag vilja öppna en liten glasburk för att sedan alltid bära den med mig och därmed kunna hålla tillfället lika friskt som nu i minnet. Men jag vet som vanligt att ögonblicket snart är förlorat, mitt sällskap blir rastlöst och vi fortsätter vår vandring hem igen...