whichwaytohappy

...hur olika livet drabbar, vilka som drabbas och hur de drabbade hanterar livet.
Jag såg för en tid sedan Uppdrag gransknings reportage om självmord, och en helt chockerande värld öppnade sig för mig. En värld där människor i nöd hjälps att ta sitt eget liv, de som lyckas hyllas som hjältar. Och det fick mig att fundera över mänsklighetens styrkor och svagheter. Vad som gör skillnaden mellan att en människa kämpar eller helt enkelt ger upp.
Varje dag dör en så ofattbart stor mängd människor helt emot sin vilja, genom sjukdom, krig och våld. Och här presenteras människor som avslutar sitt eget liv med fri vilja, livet som är vår absolut största gåva. För mig är det helt obegripligt, hur öppen och vidsynt jag än försöker vara i mitt tankesätt. För mig är det främst så oerhört själviskt, om man nu ska gå in på alla som drabbas av ett självmord.
Vad är det som drabbat somliga människor som gör att de helt enkelt inte orkar med livet längre, att inte ens kunna känna att man redan nått botten och att det hädanefter bara kommer att bli bättre?
Jag började fundera på sorger som drabbat människor i min bekantskapskrets...



Hon vars far hon närapå aldrig kände och vars mor har varit alkoholist under större delen av hennes uppväxt. Hon har agerat mamma åt sin egen mamma. Stått ut med skammen. Aldrig haft några pengar. Kommit med ursäkter för att slippa presentera sin mamma eller visa upp sitt hem. Vågat bryta upp och börja ett nytt eget liv. Ha orken att stötta sin bror i det liv hon själv lämnat...

Hon som förlorade sin far redan i lekisåldern. Det var inte tillräckligt med den besvikelse han först orsakade genom att såra hennes mor, utan hon skulle sedan leva med lögnerna för att slippa prata om det skamliga sätt han gav upp livet. Men hon orkade, hon blev en fighter...

Hon som födde sin första dotter, efterlängtad och älskad sedan långt tillbaka. Död...

Hon vars far tog på henne där han inte borde ha tagit. Hon som ingen lyssnade på när hon sa att hon inte ville umgås med sin egen far. Hon som blev förföljd. Hon som orkade fortsätta...

Hon som en dag började tro på allt som sades om henne. Beslöt sig för att svälta sig själv till lycka. Såg fett där andra såg ben. Tappade hår. Tillbringade en dag i veckan på barnpsyk. Mer eller mindre tvångsmatades. Som på stapplande steg tog sig tillbaka till ett friskt och sunt liv...

Hon som förlorade sin mor i den period av livet hon behövde henne som mest, och kort därefter även sin mormor. Hon som ändå är lycklig över den familj som hon har kvar...

Hon som blev utstött redan som liten. Och med åldern kom sparkarna och slagen. Ständigt förföljd av sårande ord. Hon vågade prata, öppna sin mun och visa vem hon var...

Hon som aldrig sa något, aldrig syntes och aldrig fanns utöver de tillfällen någon kunde använda henne som måltavla för sina illasinnade ord och slag. Hon fick en chans att börja ett nytt liv, tog den och blommade ut till en person så olik den hon tidigare var...

Hon som var mentalt inblandad i det omtalade mord som skedde i en sektliknande svensk by. Hon som var dag blev påmind om sorgen tack vare vårt ständigt grävande media. Hon som sörjde och gick vidare...

Hon som offrat drömmar på grund av att hennes kropp talar emot henne. Hon som ligger sömnlös i värk. Hon som har lika många tabletter som någon annans mormor. Hon som ändå fortsätter att leva...

Hon som gav upp allt hon tyckte om att göra. Hon som förlorade stora delar av sin ungdom på grund av en sjukdom. Hon som missade skolan medan hon åkte fram och tillbaka till sjukhuset. Hon som fann nya intressen i livet. Hon som ändå fortsätter att le som om ingenting gjorde ont...

Hon vars make förblödde i hennes armar. Vars hela värld rämnade och har gått igenom både värk och sjukskrivning, som förlorade allt och nu står med skulder på miljoner kronor. Hon reste sig igen och är övertygad om att inget kan vara värre än att ge upp...

Och så har vi jag. Lilla obetydliga jag. Det är hon som inte bara periodvis blev utstött i skolan, utan också hon som under hela sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av någon i sin närhet. Hon vars helvete inte riktigt har slutat eftersom hon var gång hon är hemma blir påmind av det som hänt. Hon som för alltid kommer att bli förföljd av tankarna om det han gjorde mot henne. Hon som lärde sig att tränga undan skuld och skam, kontrollera sina tankar och läkte sig själv så gott som det bara gick...



Många av dessa människor är de underbaraste jag vet, de mest levnadstarka individer jag mött och de som gör mitt eget liv tusentals gånger mer värt att leva. Aldrig har jag hört dem uttrycka en önskan om att avsluta sitt liv, hur hårt det än har behandlat dem. Visst, precis som hos mig har säkert tanken funnits, men den har slagits bort lika fort som den kom och de har rest sig upp och fortsatt kämpa. Eftersom den lycka livet ger betalar tillbaka all smärta tusenfalt.
Är det så att det som inte dödar dig, faktiskt härdar dig?
En sak är säker, när en människa dör så dör en hel värld. Dör det gör man tids nog och det finns ingen orsak att påskynda processen...