whichwaytohappy

Med åldern så inser man att det finns så oerhört mycket jag kan göra för andra som betyder en så liten uppoffring för mig själv.
Bara en så liten enkel sak som att spontant skicka ett sms med texten "Jag är glad att du är min vän, jag finns här för dig" (men undvik massutskick av kedjesms, något som skrevs av en människa tusentals led bakåt gör ingen människa glad...). Eller att faktiskt tänka på att man inte bara behöver tänka tanken att någon är bra utan att man kan komma ihåg att formulera det till en mening man faktiskt säger också.
Detta är något jag övar på ständigt. Ofta kan jag känna mig som orkanen Anna som stryker fram över allt levande och lämnar stor känslomässig förödelse efter sig. Omedvetet, (oftast), trampar jag på andras fötter (bildligt, sällan bokstavligt) och små kalla grodor hoppar ur min mun utan att jag märker det. Det största problemet ligger nog i att människor är rädda för att säga ifrån (är jag så skräckinjagande?), så om en sådan där förhatlig groda råkat fälla en sårande kommentar om fotsvett framkommer det först långt senare att någon tagit illa vid sig. Och det i sin tur är sårande för mig (tro mig när jag säger att min bild av mig själv som orkan inte direkt är något jag känner glädje över).



Jag besitter också den fantastiska förmågan att ofta sitta och tänka något bra medan jag pratar med en annan människa men jag kommer aldrig på att jag faktiskt kan säga det också. Detta är min vän J desto bättre på, även om det ibland kan låta tokigt "Får jag säga en sak jag har tänkt på? Du har en snygg panna".

Men jag vill tro att jag blir bättre, övning ska ju ge färdighet som det heter. Det underliga är att jag har ett arbete där jag hanterar människor i olika situationer dagligen, och där stöter jag sällan på några problem. Jag är, om man får skryta lite, oerhört socialt kompetent (även andra säger det, alltså är det inte bara jag som tycker det), så det nästan förvånar mig att jag klarar ställa till det så i mina privata relationer. Ungefär som att människor först dras till mig likt flugor till skit, när de sedan är snärjda bryter orkanen lös.
Lustigt är dock att många avundas egenskapen att vara utåtriktad och bestämd i sina åsikter, men de inser inte att det samtidigt är egenskaper hos mig som de ofta kan tycka är ganska besvärande när det drabbar dem (det är bara hemskt praktiskt i andra avseenden då vi står på samma sida av krigslinjen).
Men jag tränar som sagt. Jag har dessutom gått på en föreläsning genom arbetet där vi bland annat fick lära oss vågskålen mellan kritik och beröm måste vara 1-3. En kritisk åsikt måste uppvägas med 3 positiva kommentarer. Min kollega är oftast väldigt bra på detta. För visst blir man väldigt glad över en så fånig sak som ett sms med texten "Jag är glad över att jag har en kollega som du!". Så enkelt att skriva, ger så mycket tillbaka.
Jag himlar med ögonen inför det jag tänker skriva, för det låter ack så corny: Gör något för dina medmänniskor varje dag, framförallt de du håller närmast. Tro mig när jag säger det: Ge bort ditt äpple till den norska luffaren på busstationen, om sedan magen kurrar under tentan så värmer åtminstone gärningen varmt om hjärtat.