whichwaytohappy

Idag på året var det som vi för första gången träffades i verkligheten, jag minns till och med det exakta klockslaget då jag steg av tåget och ställde ned min nya resväska på perrongen.
Jag hade sedan länge haft en obehaglig känsla i magen att detta inte skulle gå den väg som jag ville att det skulle göra, och obehaget tilltog varefter tiden tillsammans förled.

Plötsligt hade han bara funnits där, mannen som man alltid drömt om men inte hoppats på att finna. När jag just tänkt tanken att det omöjligt kan vara såhär enkelt att hitta hem hade han försvunnit nästan lika plötsligt som han dykt upp.
Jag fällde inte en tår över min förlust och kanske är det orsaken till att det går i så sömnig takt att komma över honom. Jag tror att det hela skedde så snabbt att jag inte hann reagera med tårar och när det hela väl sjunkit in och lagt sig väntade en lång tid av ångest, aptitlöshet och sömnbrist. Men aldrig några tårar.

Jag kunde se framför mig hur jag skjutsade ungarna till hockeyn, jag som egentligen hellre skulle skicka dem på internat framför att låta dem slå ut varannan framtand. Jag föreställde mig hur hänförande han skulle vara med sitt skälmska leende då han väckte mig tidigt en söndagsmorgon med nygräddade våfflor. Hur charmerande han skulle se ut i ett förkläde i färd med att sätta ihop ett vint och skevt pepparkakshus, eller hur vi skulle ligga i timmar i sängen utan att kunna somna eftersom vi skulle ha så mycket att säga varandra. Vi skulle vara oslagbara i trivial pursuit på juldagen och varje höst skulle vi fjällvandra.
Det enda jag önskade var att han skulle ha en famn för mig. Och jag hatar det.

Han blev förgrundsgestalten för alla män jag råkar på i denna tid och hur fina de än är har jag svårt att ta till mig det, han skymmer sikten för allt annat som finns. Han har förblivit den mall vars ramar mäter alla andra män.

Var hittar man en till sådan karl? Trädgårdsland, postorter eller tv-shop?

Jag drömde en gång om vårt möte, att han plötsligt dök upp ur intet för att sedan försvinna utan att säga hejdå. Han lämnade mig förtvivlad i tårar.
När jag sedan blygt berättade om min dröm skrattade han kärleksfullt och bedyrade att han aldrig skulle försvinna utan att ta avsked. Nu undrar jag om det inte var en sanndröm...