whichwaytohappy

Natten är sen och ögonen värker av trötthet. Försjunken i tankar promenerar jag längs en upplyst gångväg. Jag möter andra nattvandrare, somliga som förstrött sparkar bland höstlöven och somliga går tysta hand i hand med sin käresta.
Jag stannar till vid vattnet med utsikt över innerstaden, så mörkt och ensamt men samtidigt upplyst och fyllt av liv.
En ironisk kombination, här står jag i Sveriges största stad och känner mig ensam som ingen annan, precis som så många andra.

Jag sätter mig ned på huk och ser ut över en spegelblank vattenyta, i den reflekteras gatlampornas ljussken, stjärnorna ovanför mig och industriområdet på andra sidan vattnet. Min hund är föga intresserad av min sinnesstämning och nosar mest runt omkring mig på gräsmattan, men när jag ber honom att sätta sig bredvid mig kan han åtminstone för en stund slå sig till ro och tillsammans spanar vi ut över vattnet, de våta stenarna och stjärnhimlen.
Nattluften är fylld av höst. Det är stilla, ensamt och vemodigt. Jag skulle vilja spara den här stunden för evigt, där vi sitter jag och min hund alldeles orörliga och andaktsfulla. Precis som när man sparar sand ifrån ett främmande land skulle jag vilja öppna en liten glasburk för att sedan alltid bära den med mig och därmed kunna hålla tillfället lika friskt som nu i minnet. Men jag vet som vanligt att ögonblicket snart är förlorat, mitt sällskap blir rastlöst och vi fortsätter vår vandring hem igen...