Det blev som så...
...att valet föll på en kombination; syster, kompis och skräckis. Vi såg Mirrors - en ytterst obehaglig rysare fram till det slut som blir något av en överdrift.
Stämningen byggs upp bra till en början och redan tio sekunder in i filmen viskar jag med eftertryck till mitt sällskap att Det här kommer att bli mycket jobbigt. Jag blir nästan kvävd av hjärtat som dunkat sig upp till halsgropen och jag funderar med allvar på hur övriga i salongen i allmänhet, och mitt sällskap i synnerhet, skulle reagera på att jag helt sonika ger upp och stövlar ut ur salongen. I stolen sitter jag med benen upp till hakan, halvt om halvt i min systers knä och vid varje tillfälle en spegel dyker upp på den stora duken kramar jag hennes hand krampaktigt och tittar försiktigt fram genom min stickade sjal samtidigt som jag viskar förebrående till mig själv. Varför, varför, varför gick jag med på det här?
Men i det slut som kunde ha varit fantastiskt spårar det slutligen ur när det överraskande övergår till att likna en actionrulle snarare än ryslig horror.
Såhär i efterhand när pulsen lugnat sig och tankarna klarnat så fick den faktiskt lite platt fall. Filmen satte inga spår utöver en nyfunnen skräck för speglar. För en narcissist som jag är det i och för sig ganska tungt att bära...
