whichwaytohappy

Igår kom jag hem rejält utarbetad efter ett möte ute i Kista (way out west trots att det kanske är åt ett annat väderstreck?) och färden dit är nästan ett helt kapitel för sig.
Lokföraren vägrade köra vidare ifrån Solna då en ung man i blå jacka spottat på rutan och som sedan vägrar att lämna tåget, däremot tycks hans kamrat, utifrån högtalarna att döma, vara desto mera villig att lämna tåget och irrar tydligen av och på vagnen under tillrättavisningar ifrån föraren.
Det var förvisso väldigt korrekt av lokföraren att stå på sig i frågan att man inte får spotta på statens egendom, men kanske inte just den mest optimala situationen att befinna sig i då man som jag är stressad. Dessutom gör hans brytning och högtalarnas dåliga kvalité att det är snudd på omöjligt att förstå vad han säger, men jag tror att han ville få fram att vi skulle sätta oss in i hans situation och hur vi skulle känna oss om någon spottade på vårt tåg. Hur skulle DU känna dig?!
Och väl ute i bushen visar det sig att Kista numer är en byggplats ala PEAB och det ser inte alls likadant ut som för två år sedan.
Efter att ha ringt företagets växel ett tiotal gånger och förlorat en förmögenhet i mobilkostnader blir jag gudidad, mer eller mindre, ända fram tills det att jag håller i handtaget till det konferensrum där övriga mötesdeltagare, som är i tid.., redan sitter tillrätta med myndiga miner.
Själv har jag inte alls en myndig min utan jag försöker först att gå in genom fel dörr och när jag väl har fått fason på vilken dörr som är rätt och fel dörr brakar jag in, högröd i ansiktet och med en jagad uppsyn som vilt letar efter en plats att sitta på samtidigt som jag hasplar ur mig något som kunde liknas vid en ursäkt, men som samtidigt är förvillande likt en härjad dåres svammel om spott på Stockholms stads tunnelbanevagnar.

När jag närmare tre timmar senare snubblade in i min skumma hall var benen var lika tunga som ögonlocken.
Då var det dock bara att kedja sig vid spisen för att laga mat åt besökande storasyster. Fick jag hjälp? Nääh, hon satte sig direkt i soffan med laptopen. Och efter maten försvann hon kvickare än kvickt till någon älskare vid Rådmansgatan så jag lämnades ensam med mina desperata hemmafruar (tacka gudarna för att den lilla satungen äntligen är ute ur rutan, men det skulle inte förvåna mig om hon dyker upp igen vid en senare "twist").

Dumma jag drack tre koppar te och hade inte en chans att somna, jag hade börjat dåsa till en aning då det var storasysters tur att snubbla in i min skumma hall med munnen sprudlande av sexprat. Bla bla bla bröstvårta bla bla hårdhänt bla isbitar bla bla. Sådant prat jag inte vill höra på och det enda gensvar hon fick var ett ihopbitet kommando om att tvätta händerna innan hon rör vid någonting. Överhuvudtaget. Det sista jag vill är att tvingas att stiga upp för att sanera vägen ifrån ytterdörren till badrummet, från badrummet till soffan och slutligen min dator.
Vi är sådana totala motsatser, min syster och jag. Ibland slås jag av tanken hur enkelt det egentligen borde vara att råka blanda ihop bebisarna på BB och jag undrar om inte min nuvarande syster är någon form av bortbyting.
Denna bortbyting har i alla fall inga planer på att sova, utan ska istället späda på min sömnbrist med ett febrilt smattrande på datortangenter. Du känner till hagel på plåttak?
I min frustration nallade jag lite av mammas julklapp, en deep sleep-spray ifrån Body shop, vilket visade sig vara ett mindre mirakel då jag faktiskt somnade utan några allvarligare andningssvårigheter.

Naturligtvis gick jag som alltid upp i sista minuten, inte alls den timme tidigare då jag ställt klockan för att gå ut och morgonpromenera.
Idag gick jag sedan mest och gnagde på knogarna tills jag på eftermiddagen smög in till min säljcoach. Det är inte varje dag man får sitta två timmar med en personlig coach, vilket kändes lite sådär småpirrigt som när man gick till skolsyster för att bli stucken i fingret. Det hela flyter på bra tills dess att jag börjar kasta nervösa blickar på telefonen och han förkunnar att det är dags att demonstrera mina färdigheter i ett säljsamtal. Samtidigt som han kopplar upp sig på linjen och hör hela vårt samtal, Nu är det bara att låtsas som att jag inte finns här. Jotack, försök att intala mig att tomten finns på riktigt också är du snäll.
Vilken lättnad det var när han äntligen nickade mot väggklockan och tyckte att det räckte för dagen. Och vilket adrenalin jag kände då jag trampade hemåt på min rostiga damcykel. Jag hade totalt förträngt att jag älskar den typen av utmaningar.

Efter några timmar på stan (där jag glömde bort det huvudsakliga ärendet; att köpa present till helgens stora födelsedagskalas) och ett adjö till systern har jag äntligen fått sjunka ned i ett hett bad med några droppar Magi och aprikosbubblor. Behöver jag nämna mer än ansiktsmask och murriga ljuslyktor, fullkomligt lugn och en stolthet över tidigare bedrifter...
Nu sitter jag här i mina mjuka duntofflor och smaskar på en morot (det enda läskande förutom purjolök i min kyl, vart har alla clementiner tagit vägen?)
Satan bara att jag måste ned till tvättstugan just nu...

.