Svensk film och en bra affär
Helgen bestod av ett besök hos mormor, långt ifrån storstadens ljus in de djupaste skogarna. Där får man allt serverat, äter sig medvetslös och när man åker tillbaka hem är man inte bara rikare i kroppsvikt utan dessutom fyra hundralappar fetare.
En ganska bra affär när man tänker på det.
Något annat jag också har tänkt på är svensk film. När jag satt där däst och sockerstinn i den gröna soffan och eftertexterna till en Beck-film rullades upp på teverutan, så tänkte jag på svensk film. Det är bra, banne mig. Filmens ledmotiv gjorde mig trots sina dystra toner väldigt tillfreds och nöjd med tillvaron, trots att magen kändes lika stor som själva soffan.
Svensk film är realistisk, den lämnar inga högre krav på livet eller känsla av nedstämdhet.
Amerikansk film å andra sidan, som därtill filmas med det där rosaskimrande dröm-filtret, gör mig mest bara olycklig. Jag kan inte dansa mambo eller cha cha (Dirty dancing) jag har inte fått någon rik prince charming (Pretty woman), jag har heller inga killer legs (Flash dance) och jag är inte en grym affärskvinna (Working girl). Det kan hända att något av detta någon gång drabbar mig, men det är nog flera med mig som känner igen sig i känslan då man sömnigt famlar ut ur biomörkret, med samma gamla sällskap som alltid, och tänker Åh, om det ändå vore jag…
Nej, tacka vet jag svensk film. Svensk film är äkta och lämnar sällan några önskemål om att byta liv med rollkaraktärerna. Där dansas det finsk tango på ett sunkigt hak och en av huvudkaraktärerna skjuter skallen av sig.
