Det är underligt...
Jag såg för en tid sedan Uppdrag gransknings reportage om självmord, och en helt chockerande värld öppnade sig för mig. En värld där människor i nöd hjälps att ta sitt eget liv, de som lyckas hyllas som hjältar. Och det fick mig att fundera över mänsklighetens styrkor och svagheter. Vad som gör skillnaden mellan att en människa kämpar eller helt enkelt ger upp.
Varje dag dör en så ofattbart stor mängd människor helt emot sin vilja, genom sjukdom, krig och våld. Och här presenteras människor som avslutar sitt eget liv med fri vilja, livet som är vår absolut största gåva. För mig är det helt obegripligt, hur öppen och vidsynt jag än försöker vara i mitt tankesätt. För mig är det främst så oerhört själviskt, om man nu ska gå in på alla som drabbas av ett självmord.
Vad är det som drabbat somliga människor som gör att de helt enkelt inte orkar med livet längre, att inte ens kunna känna att man redan nått botten och att det hädanefter bara kommer att bli bättre?
Jag började fundera på sorger som drabbat människor i min bekantskapskrets...
Hon vars far hon närapå aldrig kände och vars mor har varit alkoholist under större delen av hennes uppväxt. Hon har agerat mamma åt sin egen mamma. Stått ut med skammen. Aldrig haft några pengar. Kommit med ursäkter för att slippa presentera sin mamma eller visa upp sitt hem. Vågat bryta upp och börja ett nytt eget liv. Ha orken att stötta sin bror i det liv hon själv lämnat...
Hon som förlorade sin far redan i lekisåldern. Det var inte tillräckligt med den besvikelse han först orsakade genom att såra hennes mor, utan hon skulle sedan leva med lögnerna för att slippa prata om det skamliga sätt han gav upp livet. Men hon orkade, hon blev en fighter...
Hon som födde sin första dotter, efterlängtad och älskad sedan långt tillbaka. Död...
Hon vars far tog på henne där han inte borde ha tagit. Hon som ingen lyssnade på när hon sa att hon inte ville umgås med sin egen far. Hon som blev förföljd. Hon som orkade fortsätta...
Hon som en dag började tro på allt som sades om henne. Beslöt sig för att svälta sig själv till lycka. Såg fett där andra såg ben. Tappade hår. Tillbringade en dag i veckan på barnpsyk. Mer eller mindre tvångsmatades. Som på stapplande steg tog sig tillbaka till ett friskt och sunt liv...
Hon som förlorade sin mor i den period av livet hon behövde henne som mest, och kort därefter även sin mormor. Hon som ändå är lycklig över den familj som hon har kvar...
Hon som blev utstött redan som liten. Och med åldern kom sparkarna och slagen. Ständigt förföljd av sårande ord. Hon vågade prata, öppna sin mun och visa vem hon var...
Hon som aldrig sa något, aldrig syntes och aldrig fanns utöver de tillfällen någon kunde använda henne som måltavla för sina illasinnade ord och slag. Hon fick en chans att börja ett nytt liv, tog den och blommade ut till en person så olik den hon tidigare var...
Hon som var mentalt inblandad i det omtalade mord som skedde i en sektliknande svensk by. Hon som var dag blev påmind om sorgen tack vare vårt ständigt grävande media. Hon som sörjde och gick vidare...
Hon som offrat drömmar på grund av att hennes kropp talar emot henne. Hon som ligger sömnlös i värk. Hon som har lika många tabletter som någon annans mormor. Hon som ändå fortsätter att leva...
Hon som gav upp allt hon tyckte om att göra. Hon som förlorade stora delar av sin ungdom på grund av en sjukdom. Hon som missade skolan medan hon åkte fram och tillbaka till sjukhuset. Hon som fann nya intressen i livet. Hon som ändå fortsätter att le som om ingenting gjorde ont...
Hon vars make förblödde i hennes armar. Vars hela värld rämnade och har gått igenom både värk och sjukskrivning, som förlorade allt och nu står med skulder på miljoner kronor. Hon reste sig igen och är övertygad om att inget kan vara värre än att ge upp...
Och så har vi jag. Lilla obetydliga jag. Det är hon som inte bara periodvis blev utstött i skolan, utan också hon som under hela sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av någon i sin närhet. Hon vars helvete inte riktigt har slutat eftersom hon var gång hon är hemma blir påmind av det som hänt. Hon som för alltid kommer att bli förföljd av tankarna om det han gjorde mot henne. Hon som lärde sig att tränga undan skuld och skam, kontrollera sina tankar och läkte sig själv så gott som det bara gick...
Många av dessa människor är de underbaraste jag vet, de mest levnadstarka individer jag mött och de som gör mitt eget liv tusentals gånger mer värt att leva. Aldrig har jag hört dem uttrycka en önskan om att avsluta sitt liv, hur hårt det än har behandlat dem. Visst, precis som hos mig har säkert tanken funnits, men den har slagits bort lika fort som den kom och de har rest sig upp och fortsatt kämpa. Eftersom den lycka livet ger betalar tillbaka all smärta tusenfalt.
Är det så att det som inte dödar dig, faktiskt härdar dig?
En sak är säker, när en människa dör så dör en hel värld. Dör det gör man tids nog och det finns ingen orsak att påskynda processen...
Du vet inte om det än, men det kommer att bli du och jag till slut
Jag hade sedan länge haft en obehaglig känsla i magen att detta inte skulle gå den väg som jag ville att det skulle göra, och obehaget tilltog varefter tiden tillsammans förled.
Plötsligt hade han bara funnits där, mannen som man alltid drömt om men inte hoppats på att finna. När jag just tänkt tanken att det omöjligt kan vara såhär enkelt att hitta hem hade han försvunnit nästan lika plötsligt som han dykt upp.
Jag fällde inte en tår över min förlust och kanske är det orsaken till att det går i så sömnig takt att komma över honom. Jag tror att det hela skedde så snabbt att jag inte hann reagera med tårar och när det hela väl sjunkit in och lagt sig väntade en lång tid av ångest, aptitlöshet och sömnbrist. Men aldrig några tårar.
Jag kunde se framför mig hur jag skjutsade ungarna till hockeyn, jag som egentligen hellre skulle skicka dem på internat framför att låta dem slå ut varannan framtand. Jag föreställde mig hur hänförande han skulle vara med sitt skälmska leende då han väckte mig tidigt en söndagsmorgon med nygräddade våfflor. Hur charmerande han skulle se ut i ett förkläde i färd med att sätta ihop ett vint och skevt pepparkakshus, eller hur vi skulle ligga i timmar i sängen utan att kunna somna eftersom vi skulle ha så mycket att säga varandra. Vi skulle vara oslagbara i trivial pursuit på juldagen och varje höst skulle vi fjällvandra.
Det enda jag önskade var att han skulle ha en famn för mig. Och jag hatar det.
Han blev förgrundsgestalten för alla män jag råkar på i denna tid och hur fina de än är har jag svårt att ta till mig det, han skymmer sikten för allt annat som finns. Han har förblivit den mall vars ramar mäter alla andra män.
Var hittar man en till sådan karl? Trädgårdsland, postorter eller tv-shop?
Jag drömde en gång om vårt möte, att han plötsligt dök upp ur intet för att sedan försvinna utan att säga hejdå. Han lämnade mig förtvivlad i tårar.
När jag sedan blygt berättade om min dröm skrattade han kärleksfullt och bedyrade att han aldrig skulle försvinna utan att ta avsked. Nu undrar jag om det inte var en sanndröm...
Låt mig fånga ett ögonblick...
Jag stannar till vid vattnet med utsikt över innerstaden, så mörkt och ensamt men samtidigt upplyst och fyllt av liv.
En ironisk kombination, här står jag i Sveriges största stad och känner mig ensam som ingen annan, precis som så många andra.
Nattluften är fylld av höst. Det är stilla, ensamt och vemodigt. Jag skulle vilja spara den här stunden för evigt, där vi sitter jag och min hund alldeles orörliga och andaktsfulla. Precis som när man sparar sand ifrån ett främmande land skulle jag vilja öppna en liten glasburk för att sedan alltid bära den med mig och därmed kunna hålla tillfället lika friskt som nu i minnet. Men jag vet som vanligt att ögonblicket snart är förlorat, mitt sällskap blir rastlöst och vi fortsätter vår vandring hem igen...
Försvinn inte än!
Mitt finaste minne av mormor, det tror jag i alla fall att det är, kanske utspelar sig sisådär tio år tillbaka i tiden då jag gick på den lilla byvägen som löper längs vår trädgård. Förbi mig kör en glatt tutande vit Saab. Vid ratten sitter en liten plirande tant, även bekant som min mormor, och vinkar vilt åt mig med något otydbart i blicken. Jag minns att jag blev så chockad och förvånad över att hon kom körande där på vägen eftersom hennes ankomst var helt oanmäld. Som jag minns det hade min morfar vid det tillfället gått bort för en inte alls så avlägsen tid tillbaka och mormor hade den morgonen stigit upp ur sängen och vid frukostbordet kommit fram till att hon skulle köra de dryga 20 milen för att våldgästa oss. Jag tror, eller vill i alla fall inbilla mig, att det jag såg i hennes blick var frihet, och den busiga uppsynen hon utsrålade när hon kikade fram bakom ratten avslöjade att hon kände sig som ung på nytt. Lite full i fan skulle man också kunna säga. Jag ler fortfarande vid tanken på hur ställd jag blev inför upptäckten att mormor inte alls var så gammal som jag fått för mig utan fortfarande besatt förmågan att bejaka barnet inom sig.
Det finns så mycket som jag har kvar att fråga, så mycket kvar som jag vill veta. Men när det inte är långt kvar blir jag stum, jag tänker djupt inom mig men kan inte formulera en enda fråga. Hur tar man farväl av en människa som man haft med sig så länge, men egentligen knappt känner till en bråkdel av dennes hela personlighet. Vad är viktigt i livet? Var du lycklig? Ångrar du något? Skrapade du ofta dina knän som barn? Vilka värderingar lever du efter och vilka tankar har du om världen?
Men jag är för feg för att våga fråga, för att våga visa detta plötsliga intresse som inte har funnits under en hel livstid. När mamma först gav mig beskedet var jag helt likgiltig, jag skäms så innerligt över de tankar som då surrade i mitt huvud. Jaha, det var ju hemskt tråkigt men vi har ju faktiskt aldrig känt varandra särskilt väl och hon har ju ändå nått en ganska ansenlig ålder. Jag ville tänka annorlunda, men jag kunde inte förmå mig att frammana känslor som jag inte kände. När jag i mammas röst hörde en sorg och ett släckt hopp, lika mycket för min som för hennes skull, blev jag så frustrerad på mig själv och mitt främmande känslokalla sätt att hantera saken att jag helst av allt ville lägga på luren och slippa tänka mer på saken.
Men så gick dagarna och jag kunde alltmer ta åt mig det som presenterats för mig, i takt med att allt fick landa inom mig började också sorgen växa sig starkare. En stor sorg för att vi aldrig känt varandra så väl som vi kunde ha gjort, och att skulden till det till stor del ligger hos mig.
Jag som måste anstränga mig för att inte låta kort i tonen när du ringer och frågar hur man har det. Jag som aldrig ringer själv bara för att höra hur det är trots att det egentligen inte finns några ursäkter till att inte göra det. Jag som bara ler trött och nickar tungt när du än en gång missförstått vad jag sagt, men låtsas som att du hört rätt bara för att slippa fler missförstånd utan istället i tystnad låta mig tugga vidare på min frukostsmörgås. Jag som aldrig, trots att jag många gånger velat, våga fråga vem du egentligen är, innerst inne.
Plötsligt kom sorgen över mig likt ett intensivt mörker. Jag inser att du snart inte finns mer, min kära lilla mormor. Du som kan oroa sig för att man har omkommit i en olycka som har skett över 40 mil ifrån det område jag bor, bara för att någon av dem som förolyckats är en kvinna i samma ålder som jag. Du som alltid skickar vykort med rara och fåniga små texter rörande kortens motiv, eller bara rent allmänt skrivet om vilka som varit där på middag och en undran över om snödropparna har slagit ut hos mig också. Du som stiger upp klockan sju för att ha allt på frukostbordet färdigt när alla andra kommer upp ur sängen först klockan tio, och därför får man godmodigt tugga i sig torra brödskivor eftersom de legat framme i brödkupan på tok för länge. Du som för tredje gången under samma helg frågar om man inte ska ha skinka till maten trots att jag inte ätit det sedan 6 år tillbaka. Du som stillsamt kallpratar om kylan och om domherrarna utanför köksfönstret eftersom du inte vet vad annat du ska säga.
När hon väl gått bort har hon då raderats ur vardagen? Inga fler vykort, inga fler julhälsningar, inga fler födelsedagskuvert med alldeles för mycket pengar. Knutpunkten för släkten försvinner, det finns ingen kvar som trots ett svagt hjärta envisas med att stöka runt i köket och laga minst 15 olika rätter vid varje sammankomst. Inga fotriktiga innerskor. Inget envist harklande och inga eukalyptustabletter. Inga fler Allers och inga skvallertidningar och inget mer prat om kronprinsessan. Ingen kvar som lämnar vardagsrummet när nyheterna kommer för att hon inte längre orkar höra på allt elände som händer i världen. Inget mera trugande om att äta lite till trots att man redan tagit två portioner, inga fler interna skämt inom syskonskaran om att "Ta sig mer". Ingen jul blir densamma. Ingen kvar som far upp från köksbordet så snart man efterfrågar ketchupen. Ingen mer "Mormor-Farmor" för att undvika benämnings-krig med kusinerna. Hon är borta så enkelt som det är skrivet. Ändå är det svårt att föreställa sig hur mycket i mitt liv som hon kommer att gå miste om som hon med all säkerhet gärna hade velat uppleva. När jag tar min förväntade universitetsexamen, när jag eventuellt gifter mig och slår mig till ro, när jag döper min första dotter efter henne. Jag vill ju så gärna att även mina barn ska ha en gammelmormor att kalla Mimmi, precis mina kusinbarn getts. Det finns så mycket som hon borde få veta och få vara med om.
Mamma vill att jag ska ringa henne, Det skulle hon tycka om, hon är precis som vanligt att prata att prata med och själv är hon inte alls uppgiven, och det ger mig skuldkänslor för varje minut jag inte gör det. Men jag är inte tillräckligt vuxen för att möta henne i telefon och prata på precis som vanligt, jag är livrädd för att det ska bli ett krystat och genomskinligt "Hej, enda orsaken till att jag nu ringer är för att du ska dö"-samtal. Istället skickade jag ett vardagligt brev där jag tjattrade på som vanligt om arbete och vånda över kommande studier. Detta för att åtminstone ha försökt bedöva mitt samvete med en liten gottgörelse.
Det här får bli min botgöring.
Snart kommer ännu en fantastisk och unik människa inte längre att finnas, precis som så många gånger förr. Jag är inte troende, men min mormor är och jag hoppas verkligen att När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster någon annanstans. Och någonstans föds en ny fantastisk och unik människa. Kanske finns där en glimt av min Florens...
Which way to happy?
Med det melodramatiska namnet ser jag frågande in i dina ögon och välkomnar just dig till min sida - eller, gör jag verkligen det? Kanske är min önskan inte att bli läst som en öppen bok, men kanske ger vetskapen om att någon kan tänkas intressera sig en känsla av kontakt och igenkännande hos någon jag inte behöver avslöja min identitet för.
För det är väl just det där med dold identitet som är själva poängen med en "blogg", eller sida som jag föredrar att kalla det. En dagbokssida ur mitt liv som jag publicerar för en oändligt stor skara främmande människor - att välja att läsa med inlevelse eller med ett höjt ögonbryn och en föraktfullt rynkad näsa (som min far - bloggens främsta fiende, skulle göra).
För att vara uppriktig så har jag ju aldrig varit särskilt haj på att skriva just dagbok, just för att det känns så poänglöst att skriva till mig själv, mina tankar har jag ju inom mig och mitt minne är så pass utvecklat att de sällan irrar bort sig. Därför har det där med dagboksskrivande mestadels känts som en jagande tvångstanke genom min uppväxt eftersom vi människor så gärna vill lämna ett avtryck åt eftervärlden, och vem skulle inte intressera sig för frökens 10 sidor långa dagbok med intervaller på tre år? Jag hyser stort tvivel över att den skulle nå samma topplistor som Anne Franks och Bridget Jones livsverk.
En sida däremot kan man känna samhörighet med sina läsare, om än så liten skara, och framför allt få skriva av sig för den som gitter läsa. Billiga terapisessioner kan man också kalla det, så länge inte min granne får för sig att stämma mig för lånandet av dennes bredband (misstanken om att jag är avslöjad växer sig allt starkare då uppkopplingen de senaste dagarna varit relativt instabil). Hur som helst försöker jag väl erkänna att även jag trillade dit i blogg-träsket. Hör mig!
Så var de det där med namnet också. Det ska ju gärna vara lite fyndigt och framförallt uppseendeväckande. Men med dagens mängd av bloggar har jag inte alltför stora förhoppningar om att bli upptäckt och valet föll slumpvis på en random spellista med The Magic Numbers som spelades när jag som bäst satt och pulade med olika namnuppslag. Någon Blondinbella lär jag knappast bli ändå, så varför bry sig om att jag istället låter som en manodeppressiv fjortonåring som skriker "Se på mig, jag är unik, svart och missförstådd och en dag kanske jag skär upp mina handleder". Men den känslan vågar jag påstå att alla som är 12+ kan känna igen sig i, så namnet kanske inte är så tokigt ändå. Det är nog jag i ett nötskal, ständigt grubblande över "Which way to happy?"
